Han hade länge drömt om havet, om sol och varma stränder. När hans fru, i sjätte månaden av graviditeten, fick besked av läkare att hon inte fick flyga, trodde hon naivt att maken skulle stanna vid hennes sida. Hon hade fel.
En morgon sa han kallt:
— Biljetterna är redan köpta, varför förlora pengar? Jag åker ensam, och du åker till min mamma på landet. Hon behöver hjälp i trädgården.
Kvinnan vågade inte protestera, trots att varje rörelse redan gjorde ont. Hon skickades till byn, till ett hus utan bekvämligheter där kallt vatten och tungt arbete i köksträdgården var vardag. Svärmodern, hård och känslokall, upprepade alltid samma ord:
— Först arbetar du, sedan äter du.
Med ryggen värkande grävde den gravida kvinnan i jorden, medan maken skickade soliga bilder från stranden: ”Jag vilar, som du sa.”
En dag hände det oväntade. Hon kände yrsel, föll ner i leran och kunde knappt andas. Svärmodern såg på henne och sa hårt:
— Du är gravid, inte sjuk. Potatisen gräver inte upp sig själv.
Kvinnan försökte resa sig men orkade inte. Då passerade en granne, såg henne falla och ropade på hjälp. Snart kom folk springande och körde henne till sjukhuset. Läkarna meddelade det fruktansvärda: bara lite längre – och barnet hade inte överlevt.
Efter den dagen undvek hela byn svärmodern. Ingen kunde förlåta henne. Och maken, brunbränd från havet, återvände till en sjukhussal – där hans frus ögon redan var tomma på kärlek.
