Elizabeth Harper vaknade före väckarklockan, som hon alltid gjorde. Utanför fönstret grydde morgonen långsamt, staden sträckte på sig, och i den lilla hyrda lägenheten låg doften av gårdagens te och stillhet.
Hon låg kvar och stirrade på sprickan i taket, som liknade kartan över ett okänt land, och funderade på hur hon skulle ta sig igenom veckan.
— Vad ska vi göra, Max? viskade hon.
I hörnet av rummet sov hennes hund hoprullad på en gammal filt. Max hade hon hittat för tre år sedan vid en busshållplats — mager, rädd, men märkligt tillitsfull. Sedan dess var de en familj. Enkel, trött, men äkta.
Elizabeth reste sig långsamt. Pensionen skulle inte komma förrän om några dagar, och plånboken var nästan tom.
Hon såg sig omkring: blekta tapeter, en nedsutten soffa, en bokhylla vid fönstret. Böckerna var hennes enda lyx — gamla romaner och en fransk diktsamling hon läste när livet kändes tungt.
Max vaknade och lade försiktigt nosen i hennes hand. Det fanns ingen oro i hans blick, bara lugn.
— Förlåt, min vän, sa hon tyst.
Hon delade den sista brödbiten i två delar. Max åt långsamt, som om han förstod värdet av varje smula.
I parken mötte hon Robert Miller, en äldre man i elegant rock, förvirrad och vilse. Han hade tappat sin plånbok och mindes inte sin adress.
Elizabeth stannade. Hon satte honom på en bänk, gav honom vatten och ringde efter hjälp. Max lade sitt huvud i mannens knä, och för första gången log Robert.
Senare visade det sig att Robert ägde ett galleri. Som tack erbjöd han Elizabeth arbete och hjälp med mat till Max.
Den kvällen gick Elizabeth hem med något hon inte känt på länge — hopp. Väggarna var fortfarande gamla, men värmen hade återvänt.
