Det var en helt vanlig patrulldag, en sådan där man tror att ingenting särskilt kommer att hända. Min kollega och jag körde längs en avlägsen väg, en lång asfaltsremsa där tristessen ofta får förare att tappa omdömet. Plötsligt körde en grå bil förbi oss i rasande fart. Radarn visade 150 km/h. Jag tänkte bara: ”Ännu en som har bråttom.”
Jag slog på sirenerna. Bilen saktade först ner men ökade sedan igen. Jag blev genast misstänksam. Efter flera varningar i högtalaren stannade hon äntligen vid vägkanten.
Jag klev ur med bötesblocket redo. Bakom ratten satt en ung kvinna på omkring trettio år, blek och skakande.
— Vet du hur fort du körde?
— Ja… jag vet… viskade hon knappt hörbart.
När jag bad om hennes papper såg jag något märkligt vid hennes fötter. En pöl på golvet – men det var inte vatten. Jag förstod genast.
— Har ditt vatten gått?
Hennes ögon fylldes med tårar.
— Snälla… hjälp mig… jag är ensam… barnet kommer…
Ingen tvekan. Jag ropade genast upp radion och meddelade att jag eskorterade en gravid kvinna till sjukhus. Jag hjälpte henne in i vår bil och körde med sirenerna på – denna gång av ett mycket viktigare skäl.
Under hela färden höll jag hennes hand och försökte lugna henne medan hon kämpade mot värkarna. Vägen hade aldrig känts så lång.
När vi kom fram väntade personalen redan vid ingången. Inom två minuter var hon i förlossningssalen.
Några timmar senare gick jag tillbaka. Barnmorskan log mot mig och sa:
— Grattis, det blev en flicka! Frisk och stark. Du räddade två liv idag.
Den dagen förstod jag att lagen är viktig, men mänskligheten ännu viktigare. 💙
