André körde långsamt på en dammig väg genom en afrikansk naturreservat. Solen stod högt, men hans blick drogs till något rörligt vid floden.
Han stannade och gick försiktigt framåt. Där i det strömmande vattnet kämpade en liten lejonunge för sitt liv. Dess små tassar gled på de hala stenarna, och strömmen drog ungen längre bort.
Utan att tveka släppte André sin ryggsäck och gick ut i det iskalla vattnet. Strömmen slog mot hans ben och försökte få honom att tappa balansen.
Efter en kamp lyckades han få tag i lejonungen och höll den hårt mot bröstet. Ungen darrade, utmattad, men levde. Han tog sig tillbaka till stranden och lade försiktigt ner den lilla kroppen på gräset.
Plötsligt hörde han ett djupt, hotfullt morrande bakom sig. André vände sig om och såg flera lejon som närmade sig långsamt genom högt gräs, följda av en enorm hanne med mörk man. Deras gula ögon stirrade på honom. Snart var han omringad.
Han insåg att han inte hade någon chans. Att springa var meningslöst, att kämpa omöjligt. Hjärtat slog så hårt att han nästan trodde att lejonen hörde det. Han stängde ögonen, beredd på det oundvikliga.
Men istället för attack hördes ett kort, auktoritärt rytande. Hanen gav en signal. Lejonen stannade. Lejonungen reste sig och stapplade fram mot André, pep och lade sitt blöta huvud mot hans hand som om den tackade för livet.
Hanens granskande blick följde André, men han backade långsamt. Honorna rörde sig åt sidan, och en väg öppnades. Ungen återvände till sin mor, som slickade hans päls varsamt. Hanen lyfte huvudet och gav ett mäktigt rytande som skakade marken.
André gick försiktigt bort från lejonens cirkel, steg för steg, utan att vända sig om. När han nådde ett säkert avstånd föll benen nästan ihop under honom.
Den dagen förstod han att även de mest fruktade rovdjuren kan känna igen en god handling och svara med nåd.
