Soldaterna hade sedan länge vant sig vid den oändliga tystnaden i fältet. Dag efter dag gick likadant — hetta, vind, patruller och väntan. Det fanns inga människor så långt ögat nådde, bara fåglar och det stilla suset av sand.
En tidig morgon såg den unge rekryten Artiom något röra sig vid tältet. På den torra marken låg en enorm svart orm hoprullad, stilla som en sten.
Hjärtat slog snabbt, men rädslan försvann snart. Han tog en bit bröd och sträckte försiktigt fram handen. Ormen rörde sig långsamt, tog biten och försvann i tystnaden.
”Du är inte ond, bara hungrig”, viskade han.
Hans kamrater blev rasande.
— Du är galen! sa sergeanten. Man matar inte ormar här! De känner igen doften och kommer tillbaka för att hämnas!
Men Artiom brydde sig inte. Varje morgon gick han till samma plats med brödsmulor i handen. De andra skrattade — tills ormen plötsligt var borta.
Sedan började nätterna förändras. Han vaknade ofta med känslan av att någon iakttog honom. Han hörde ljud i mörkret, som om något kröp nära tältet. När han tände lampan, såg han ingenting.
En natt blev allt stilla. Ingen vind, inget ljud. Artiom gick ut — och marken var täckt av slingrande spår. Han hann inte skrika. Något kallt lindade sig kring hans ben, en snabb smärta skar genom kroppen… och tystnad.
Nästa morgon fann de honom livlös. Ingen bett, inga märken — bara hans ögon, vidöppna av skräck, och lukten av torrt bröd i luften.
Sedan dess sover ingen där. Ibland, när vinden sveper över marken, hörs en röst viska:
— Hon är inte ond… bara hungrig…
