Mira hade alltid drömt om ett liv där hon inte behövde räkna varje krona. Hon växte upp i en sliten lägenhet i stadens utkant och såg sin mor arbeta två jobb bara för att betala hyran.
När hon träffade Albert, en rik och mycket äldre man, trodde hon att ödet äntligen log mot henne. Han var artig, generös och fyllde hennes liv med gåvor hon aldrig kunnat drömma om.
Albert, som var sextioåtta år gammal, behandlade henne med en överdriven omsorg. Han tog henne till dyra restauranger, på exklusiva resor och försäkrade henne om att hon aldrig mer skulle sakna något.
Hon accepterade hans frieri utan tvekan och tänkte att hon skulle leva några år i lyx innan hon ärvde allt han ägde.
Men bara en vecka efter bröllopet förändrades stämningen i det stora huset.
Albert började uppvisa märkliga beteenden. På nätterna vandrade han runt i korridorerna och mumlade för sig själv. Han bytte lås nästan varje dag och blev alltmer kontrollerande.
Han förbjöd henne att gå ut ensam och tillät henne inte låsa sovrumsdörren. Mira försökte tänka att det var gamla vanor och inget farligt.
En natt vaknade hon plötsligt. Albert stod bredvid sängen — blek, skakig och med uppspärrade ögon.
”Hörde du dem?” viskade han. ”De går i huset igen.”
”Vilka då?” frågade hon.
”De som vill ta allt ifrån mig. De kommer att ta dig också.”
Han grep tag i hennes arm och drog henne ner till källaren. Mira hade aldrig fått gå dit tidigare. Nu förstod hon varför: väggarna var täckta av övervakningsskärmar, kablar och ritningar över huset. Utrustning hon inte kände igen stod staplad överallt.
”Här är vi säkra”, sa Albert och låste dörren med flera lås. ”De försöker döda mig för att få arvet, men jag är beredd.”
Dagarna som följde blev en mardröm. Han lät henne knappt vara ensam, tvingade henne att se över kamerorna och upprepade sina ”överlevnadsregler”.
En natt hörde hon steg ovanför dem. Men skärmarna visade ingenting.
Albert grep ett vapen, ögonen brann av vansinne.
”De är här!”
Och Mira insåg att faran inte fanns utanför huset.
Hon bodde redan med den.
