Golvet knarrade och in i huset, fyllt av regn och rädsla, kom en katt . Pälsen droppade av vatten, örat hängde livlöst och bakbenen bar honom knappt. Han stirrade på Roman, som låg i sängen, och kämpade sig långsamt fram.
Det som en gång verkade som lycka — tystnaden på landet, frisk luft, stugan långt från vägarna — blev nu en mardröm. Regnet spolade bort vägen, vinden rev av taken, åskan skakade marken.
När en plåt från grannens tak slog Roman i ryggen, föll han, kvävande i sitt rosslande andetag. Familjen drog in honom, modern försökte lugna hans skrik, men ambulansen kunde inte komma .
Smärtstillande hjälpte inte, stormen stoppade all hjälp. Då dök han upp — den gamla bykatten. Även han skadad, men han lyckades ta sig upp på pojkens bröst.
Hans tassar öppnades och slöts långsamt, som om han drog i sig smärtan. Romans skrik tystnade, andningen lugnade sig, han somnade. Men katten började skrika — vilt, plågat .
Han släpade sig mot floden, visste att hans tid var slut. Men han bar bort pojkens smärta.
När stormen plötsligt dog, hittade brodern katten i vattnet — svag men levande. På kvällen gick katten själv, stapplande, mot familjen. Och när krafterna svek honom, tog modern honom i famnen .
