Bergssidan var täckt av torra stenar, och längst ner slingrade sig en orm i skuggan av en buske. Solen steg högre och värmde dess mörka fjäll, medan en glimt av avund och ilska tändes i dess ögon. I flera dagar hade ormen sett en örn sväva ovanför berget, nästan orörlig, som om himlen själv tillhörde honom.
Avundsjukan växte inom ormen. ”Varför tror han sig vara överlägsen?” tänkte den. ”Jag är också stark. Om han vågade komma nära, skulle jag sticka honom.”
En dag, när örnen sänkte sig mot en bäck för att dricka, väste ormen fram:
– Du ser alltid ner på oss. Tror du att du är starkare? Kom, låt oss strida här och nu.
Örnen höjde huvudet. Hans gyllene blick mötte ormens kalla ögon. Han spände varken vingarna eller hotade med näbben. Han sade bara:
– Jag grälar inte med dem som kryper.
Med ett kraftigt slag lyfte han och steg mot himlen. Ormen kastade sig fram i raseri, men kunde bara ringla bland stenarna. För varje ögonblick steg örnen högre, och ormens fräsande försvann i tystnaden.
Där uppe kände örnen vinden bära honom. Han såg långt bortom horisonten: berg, dalar och floder som glittrade. Från denna höjd var ormen inget mer än en skugga. Han visste: om han sänkte sig, skulle han förlora både fördelen och sin sanna natur.
Ormen bet i stenen av vrede. Han hade väntat sig en kamp men mötte bara tomhet. Hans ilska förvandlades till maktlöshet.
Resenärer på stigen berättade senare om den stolta örnen som aldrig besegrades. Men få förstod att hans verkliga styrka låg i att inte sjunka ner till meningslösa strider.
Och örnen fortsatte att sväva, solen lyste på hans fjädrar. Han visste att den största segern var att bevara sin höjd.
