Jag vaknade av ett ihärdigt, rivande ljud. Min hund Bruno, som vanligtvis var lugn och lat, stod tryckt mot väggen och skällde som om han hade sett något fasansfullt.
Pälsen stod på ända, svansen var indragen och ögonen brann av oro. Först trodde jag att han hade hört råttor, men hans reaktion var alldeles för stark.
— Bruno, lugna dig, — viskade jag, men han slutade inte. Istället krafsade han ännu hårdare mot putsen, morrande djupt i halsen.
Mitt hjärta började slå snabbare. Huset, där jag bara bott i en månad, hade alltid haft en märklig känsla: knarrande golv, gamla sprickor. Jag lade örat mot väggen och hörde ett svagt prassel, som om något rörde sig där inne.
Jag lyste med mobilen och såg en nästan osynlig spricka. När jag tryckte på den föll en bit av putsen och en mörk springa öppnades. Bruno skällde högre, men backade plötsligt undan, som skrämd.
En kall vind slog emot mig. Med en skruvmejsel bröt jag upp öppningen och såg något jag aldrig glömmer: en trång gång som ledde neråt. Trappan var rutten, varje steg knarrade högt.
Källaren var gammal, nästan som ett skyddsrum. I mitten stod ett rostigt metallskåp. På golvet syntes färska leriga spår — någon hade varit där nyligen. Bruno gnydde vid mina fötter.
När jag öppnade skåpet såg jag bleka fotografier av en familj och en porslinsdocka med sprucken kind. På baksidan av korten stod det skrivet: ”Vi kommer tillbaka för henne.”
Plötsligt hördes ett ljud bakom mig. På trappans översta steg fladdrade en mänsklig skugga till och försvann.
Bruno skällde, dörren slog igen med en smäll. Jag rusade mot trappan men hörde då tydligt andningen av någon som väntade i mörkret.
