Jag satt på tåget från Moskva till Sankt Petersburg, vid fönstret, och njöt av stillheten. Bredvid mig satte konduktören en liten flicka, kanske fem år gammal, med rufsiga flätor och stora nyfikna ögon.
– Hennes mamma sitter i nästa vagn, förklarade hon.
Efter en stund frågade flickan:
– Vad har du i lådan?
– Kakor, svarade jag leende.
Jag vände blicken mot fönstret, men snart hörde jag ett knaster. När jag såg tillbaka satt flickan där, tuggande på en kaka och tittade mig rakt i ögonen.
– Du frågade inte ens om lov, sa jag.
– Du skulle ändå ha sagt nej, svarade hon bestämt och sträckte sig efter en till.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller bli arg. Kakorna försvann snabbt, och när bara en fanns kvar delade hon den i två delar.
– Nu är det rättvist, sa hon.
Jag log. Hennes självklarhet var rörande. Men när lådan var tom tystnade hon.
– Bli inte arg, sa hon lågt. – Jag har inte ätit kakor på länge. Mamma säger att vi inte har pengar. Och i dag fyller jag år.
Hennes ord fick mig att stelna. Jag tog fram en chokladbit, en juice och ett äpple.
– Varför hjälper du mig? frågade hon.
– För att någon ska vara snäll mot dig på din födelsedag.
Hon log, tog fram en skrynklig lapp och räckte mig den. På den stod det, med barnslig handstil: “Tack för vänligheten.”
– Jag ger såna till snälla människor, sa hon allvarligt. – Så att de alltid ska ha tur.
När tåget stannade hämtade mamman henne. Jag satt kvar med lappen i handen. Jag bär den fortfarande i min plånbok – ett litet minne av en flicka som stal kakor men gav mig något mycket större.
