Snön knarrade dämpat under Elias steg medan han gick genom den vintergrå skogen. Han var på väg tillbaka mot byn när ett svagt, klagande ljud plötsligt skar genom tystnaden.
Det var varken ett mänskligt rop eller ett djurs vanliga läte — något mycket svagare, nästan som en desperat viskning.
Elias stannade genast. En sådan ton hördes inte i en tyst skog utan anledning. Han följde sin instinkt och vek av från stigen, sköt undan frosttäckta grenar och gick djupare in bland träden.
Där, på den hårda snön, låg en stor varghona. Hennes päls var täckt av frost, och hennes andning var snabb och ojämn.
På sidan syntes ett djupt sår, troligen orsakat av en fälla som hon lyckats slita sig loss från. Bredvid henne stod en liten vargvalp, darrande av kyla men modigt placerad mellan modern och den främmande mannen.
Elias kände instinktiv rädsla, men när valpen mötte hans blick försvann den. I de små ögonen fanns ingen aggressivitet — bara ren förtvivlan.
Han gick långsamt ner på knä.
— Lugn… Jag vill inte skada er, viskade han.
Valpen tvekade, gav ifrån sig ett litet morrande, men kom ändå fram och nosade på hans hand. Det var allt Elias behövde.
Han närmade sig varghonan. Hon öppnade ögonen svagt, men gjorde inget försök att resa sig. Elias tog fram sitt första hjälpen-kit, rengjorde såret och lade omsorgsfullt bandage runt hennes sida.
Valpen pressade sig tätt intill honom och följde varje rörelse, som om den försökte förstå om Elias verkligen hjälpte.
Timmarna gick. Det blev mörkare och kallare, men Elias stannade tills varghonans andning blev lugnare och djupare. Hon föll till slut i en läkande sömn.
När Elias reste sig för att gå, lade valpen sin tass på hans rockärm — en tyst bön om att han inte skulle lämna dem.
Elias log, strök valpen över huvudet och viskade:
— Ta hand om henne. Ni klarar det.
Han gick därifrån genom snön, medan skogen åter blev stilla bakom honom.
