Solen sjönk långsamt mot horisonten, och vågorna rullade mjukt in mot stranden. De sista badgästerna packade ihop sina saker, men en stor gyllene labrador, Ralph, stod orörlig och stirrade ut över sanden.
Anna kastade bollen, men hunden reagerade inte. Hans öron spetsades, ett lågt morrande hördes, och plötsligt rusade han iväg. Han stannade framför en liten hög sand och började gräva med frenesi. Sanden flög åt alla håll, och folk började samlas nyfiket omkring honom.
Först skrattade några – kanske hade hunden hittat en krabba. Men snart ändrades stämningen. Ralph morrade djupt, drog i något som liknade tyg. Anna gick närmare och kände hur hjärtat slog hårt.
Ur sanden stack en hand fram. En mänsklig hand.
Ett skrik hördes, folk backade chockat. Ralph fortsatte gräva tills hela kroppen av en ung kvinna syntes. Hennes ansikte var delvis täckt av sand, men ett svagt andetag syntes.
Räddningstjänsten kom snabbt. En av dem kontrollerade pulsen.
— Hon lever!
Publiken applåderade, några grät. Ralph satte sig bredvid, andades tungt och såg på kvinnan som han just räddat.
Senare avslöjade polisen att kvinnan varit försvunnen i två dagar. Hon hade attackerats och lämnats att dö, begravd i sanden.
Ralph blev en hjälte. Men han brydde sig inte om fotografer eller applåder. Han satt bara tyst, med blicken fäst mot havet, medan vågorna viskade i kvällsbrisen.
