Högt uppe i bergen, där den kalla vinden sjunger mellan klipporna, föddes en liten bergsget. Hon hette Lya.
Världen runt henne var enorm och nästan overklig. Snötäckta toppar sträckte sig mot himlen och djupa dalar låg gömda under ett hav av moln. För en så liten varelse kändes allt både vackert och skrämmande.
Lyas päls var mjuk och varm, och hennes små hovar darrade lite när hon försökte stå för första gången. Hennes mamma, en stark och erfaren bergsget, stod lugnt bredvid henne och vakade.
När solen steg över de vita topparna visste mamman att tiden hade kommit för Lya att lära sig något viktigt.
Hon ledde den lilla getungen mot en smal bergsstig som gick längs kanten av en brant klippa. Stigen var täckt av tunn is och såg mycket farlig ut.
Lya stannade och tittade ner. Under dem fanns bara dimma och ett oändligt djup.
— Jag är rädd, viskade hon.
Hennes mamma rörde försiktigt vid henne med nosen.
— Rädsla är naturligt, sa hon lugnt. Men dina hovar vet redan hur man håller balansen.
Lya tog ett djupt andetag av den kalla bergsluften och tog sitt första steg.
Stenen var hal. För ett ögonblick gled hennes hov lite och hennes hjärta började slå snabbt.
Men hon föll inte.
Hon tog ett steg till. Sedan ännu ett.
Vinden blåste snö över stigen och gjorde varje rörelse svårare. Men hennes mamma gick lugnt bakom henne och visade vägen.
Plötsligt hördes ett skarpt rop i luften. Högt ovanför dem cirklade en stor örn.
Lya stannade och tittade upp.
— Fortsätt gå, sa hennes mamma mjukt.
Den lilla geten fortsatte. Sakta men säkert började hennes steg bli stadigare.
Det var som om bergen själva hjälpte henne att hitta balansen.
Efter några minuter nådde de slutet av den smala stigen. Där fanns en liten stenplatå.
När Lya steg upp på den öppna platsen såg hon ett fantastiskt landskap. Snöiga toppar sträckte sig så långt ögat kunde se, och molnen flöt under dem som ett vitt hav.
Solen färgade snön i gyllene ljus.
Lya hoppade av glädje.
— Jag klarade det!
Hennes mamma såg på henne med stolta ögon.
— Det här är bara början, lilla vän.
Den lilla geten tittade tillbaka på den farliga stigen hon just hade gått över. Den verkade inte längre lika skrämmande.
Hon förstod plötsligt något viktigt.
Mod betyder inte att man aldrig är rädd. Mod betyder att man fortsätter framåt även när man känner rädsla.
Och högt uppe i bergen stod nu en liten getunge stadigt på klippkanten.
Hennes stora äventyr hade just börjat.
