När Ilyas föräldrar berättade att de skulle åka till landet i två dagar, kände den tolvårige pojken en storm av frihet. Inga tillsägelser, inga vuxna ögon som vaktade honom – bara han och den stora lägenheten med sina höga tak.
Självklart ville han inte sitta ensam. Snart kom kompisarna, med pizzakartonger och läskflaskor. De skrattade, spelade spel, och när kvällen blev sen föreslog någon:
— Ska vi ha en tävling i spökhistorier? Den som skrämmer mest vinner!
Alla gick med. Den ena historien följde den andra, men det var Dimas berättelse som fick rummet att bli stilla. Han berättade om en död musiker som återvände om nätterna. Spöket satte sig vid flygeln, spelade några mjuka toner – och på morgonen hittades husets invånare döda.
Dima utsågs till vinnare. Strax därefter gick gästerna hem, och Ilya blev ensam kvar. Han tände lampan och försökte läsa en serietidning, men kunde inte släppa tanken på pianospöket.
Plötsligt hördes ett ljud. En enda klar ton, som om någon tryckt ner ett C. Hjärtat rusade. Det fanns ju faktiskt en flygel i vardagsrummet. Han försökte intala sig att det var inbillning, men snart kom tonen igen.
Beväpnad med en mopp smög han mot vardagsrummet. Pianot stod där, men tangenterna rörde sig. En disharmonisk melodi fyllde rummet. Ilya tog ett steg närmare och hörde då något märkligt – ett tunt pipande.
Han lyfte försiktigt på det tunga locket. Och där, mellan strängarna, satt hans hamster Barney! Den lilla rymmare hade smitit ur sin bur och nu hoppade han runt på mekaniken. Varje skutt gav ifrån sig en ton, och hans pip blandades perfekt i ”musiken”.
Ilya började skratta och lyfte försiktigt ut sin oväntade pianist. Den natten lärde han sig en läxa: ibland är de mest skrämmande mysterierna bara små djur på äventyr.
Sedan dess kallade kompisarna hamstern för ”Maestro”. Och varje gång en ton hördes i mörkret, kastade Ilya en blick mot buren – för säkerhets skull.
