Djupt inne i den gamla granskogen, där vinden viskar mellan träden, ligger en liten glänta. Där står en ensam grav, markerad av ett enkelt träkors och några stenar täckta av mossa.
I den fuktiga jorden syns stora tassavtryck — samma spår som varje dag leder dit. De tillhör Bruno, en mäktig brunbjörn som aldrig har glömt den människa som räddade honom.
För många år sedan bodde en gammal man, André, ensam i en liten stuga i skogen. En höstdag fann han en liten björnunge vid ett fällt träd — bredvid låg dess döda mor, skjuten av tjuvjägare.
Den lilla skakade av köld och rädsla. André tog den hem, matade den med varm mjölk och gav den namnet Bruno.
Åren gick. Bruno växte upp stark och fri under mannens beskydd. De levde sida vid sida — en märklig men vacker vänskap mellan människa och vilddjur.
André lärde honom överleva i naturen: fiska, finna bär och undvika faror. Men Bruno återvände alltid. Där, i den gamla stugan, väntade hans enda familj.
När André en dag gick bort, märkte ingen det genast. Men snart såg jägare en ny hög jord i gläntan — och spår av en björn bredvid.
De trodde först att den letade mat, men såg sedan att björnen bara satt där stilla, ibland låg ner, ibland med slutna ögon — som om den bad.
Sedan dess har Bruno återvänt varje dag. Vintertid sover han i en grotta nära platsen, på våren kommer han tillbaka. En morgon fann skogvaktaren honom stilla vid graven, med tassen på korset — som ett sista farväl.
Där, i den tysta gläntan, vilar nu två vänner. Och vinden som rör sig bland träden bär ännu deras hemlighet.
