John, 42 år, bodde i London med sin dotter Emily, 10 år. Hans fru dog i en olycka för fem år sedan och sedan dess hade han ägnat sitt liv åt att ta hand om henne. Han arbetade på byggarbetsplatser och försökte klara vardagen så gott han kunde.
En dag mötte han Isabel, en kvinna från Portugal som nyligen flyttat till Storbritannien. Hennes man hade dött av en hjärtattack och hon stod ensam kvar med tre barn, 7, 9 och 12 år gamla. Isabel var desperat: ett dåligt boende, inga pengar. John hörde om hennes situation via en kollega.
— Ni kan bo hos mig om ni vill, sa han. Det finns ett ledigt rum. Det blir tryggare för barnen.
Isabel tvekade, men tackade ja. Första tiden var kaotisk: barnens bråk, olika vanor, trångt utrymme. John, som vant sig vid tystnaden, fick nu vänja sig vid ljud, skratt och rörelse. Men sakta förändrades allt.
Barnen började leka tillsammans, göra läxorna ihop. Isabel höll hemmet i ordning och hjälpte till så gott hon kunde.
På kvällarna satt de ibland i köket, drack te och pratade om livet. Något nytt började växa mellan dem.
Men en natt förändrades allt.
John kände röklukt. Ett elfel hade orsakat en brand. Elden spred sig snabbt. Han skrek åt barnen att springa ut, bar ut två av dem och gick tillbaka efter de andra. Isabel hjälpte, hostande i röken. Alla kom ut… utom John. Han stannade kvar för att rädda några saker. Minuten senare rasade taket.
Isabel stod ute med barnen i famnen, chockad och förtvivlad. De hade förlorat allt, men värst av allt – mannen som gav dem hopp.
Hon säger ofta:
— John var en hjälte. Han hade inget ansvar för oss, men han valde att hjälpa.
