I en liten stad där alla kände varandra gick sjuårige Arvid varje morgon till skolan tillsammans med sin valp Bim. Bim var en enkel blandras, men hans ögon verkade förstå allt.
Varje dag följde han sin husse till skolans grindar, väntade tålmodigt under lektionerna och mötte honom sedan med svansviftningar och hopp av glädje. Lärarna och barnen hade vant sig vid deras vänskap och lät valpen bli en del av vardagen.
En morgon verkade allt som vanligt: kyrkklockorna klämtade, bussarna brummade förbi och lukten av nybakat bröd spred sig från bageriet.
Arvid skuttade fram med sin ryggsäck, och Bim följde glatt efter. Men när de närmade sig skolan stannade hunden tvärt. Hans päls reste sig, öronen spetsades, och han började morra. Arvid log bara och klappade honom, ovetande om faran.
När skoldagen var slut och de vandrade hemåt, betedde sig Bim märkligt. Han såg sig hela tiden omkring och lät ett dovt morrande höras.
Vid ett övergivet lagerhus stod en svart skåpbil med mörka rutor. Bim sprang framför Arvid och blockerade vägen, skällande så att ekot studsade mellan väggarna.
Dörren till bilen öppnades och en man klev fram. Han tog ett steg mot pojken, men Bim kastade sig över honom med ett mod ingen väntat sig av en liten valp.
Mannen stapplade tillbaka medan hunden slet i hans byxor. Arvid flydde skrikande mot vaktmästarens hus. Vaktmästaren kom utspringande, och mannen flydde snabbt i sin bil.
Senare bekräftade polisen att det rörde sig om misstänkta barnkidnappare. Tack vare Bim var Arvid räddad.
Efter den dagen blev Bim hela stadens hjälte. Han fick godis, beröm och omtanke från alla håll. Men för Arvid var han framför allt hans trogna vän – valpen som följde honom till skolan och en gång räddade hans liv.
