Anna var en helt vanlig flicka från en liten by omgiven av tät skog. Sedan hon var barn hade hon ett märkligt sätt att förstå djur. En dag, på väg hem från skolan, hittade hon en skadad vargunge på stigen.
Utan att tveka tog hon honom i famnen, bar hem honom och vårdade hans sår med omsorg. Grannarna kallade henne galen – “En varg hemma hos ett barn!” – men Anna brydde sig inte.
Åren gick, och vargungen växte till en stor, stark varg med silvergrå päls. Han lämnade aldrig Anna. Han följde henne överallt – till floden, till skogen, till marknaden.
Folk i byn vande sig vid att se flickan med sin tysta väktare, även om de alltid var lite rädda för hans gula, vilda blick.
En vinter blev Anna svårt sjuk. Läkarna från staden kunde inte hjälpa henne. En morgon fann man henne livlös, med vargen liggande stilla bredvid sängen.
När byborna försökte komma in för att förbereda begravningen reste sig vargen, morrade djupt och blottade tänderna. Ingen vågade gå närmare.
Tre dagar låg Anna orörd. Vargen åt inte, drack inte, bara låg tätt intill henne som om han ville hålla henne varm. Några trodde att huset var förbannat, andra ville skjuta honom, men byns gamle präst sade:
“Låt honom vara. Han vakar över henne. När tiden är inne, går han.”
På den fjärde dagen gick vargen ut, höjde huvudet mot den bleka himlen och ylade länge. Sedan gick han stilla tillbaka in, lade sig bredvid Anna och släppte in människorna.
När kistan bars ut, följde han tåget till kyrkogården och satte sig vid graven. Där satt han till natten föll.
Sedan dess säger man i byn att man vissa nätter kan höra en ensam varg yla i fjärran — en själ som fortfarande vakar över sin älskade Anna.
