Den 81:a filmfestivalen i Venedig äger rum på Lido. Juryn leds av Isabelle Huppert, vinnare av mer än hundra priser, från César och Golden Globe till filmfestivalen i Cannes och European Theatre Award, och den mest franska av franska skådespelerskor. Redaktörerna för The Blueprint har valt ut Hupperts ikoniska roller och bilder.
Isabelle Huppert har redan varit ordförande i juryn för en prestigefylld filmfestival – den viktigaste, Cannes – 2009. ”Guldpalmen” fick då ’Vita bandet’ av Michael Haneke, där Huppert spelade i den berömda ’Pianisten’, 2001, som gav henne Cannes-priset för bästa kvinnliga skådespelare. Och man kan säga att det var rollen som en wiensk konservatorielärare Erika Kohut, som felfritt framför Schubert och lever med en hysterisk mor i en annan fransk stjärna Annie Girardots gestaltning, som blev emblematisk för Huppert.
Huppert är förkroppsligandet av det dolda. Bakom det diskreta utseendet hos hennes hjältinnor döljer sig vilda, destruktiva passioner. Handlingen i ”Pianisten” – patologins födelse ur musikens anda. På väg hem från konservatoriet, från Schubert till sin mor, tittar Erika in i videosalongen, väljer en pornografisk film och, avskild i ett separat bås, andas in lukten av sperma från de kasserade servetterna i papperskorgen.
Eller kikar på ett par som har sex i en bil och pissar på trottoaren av upphetsning. Allt detta är filmat på ett mycket distanserat sätt, och det är bara när Haneke visar en närbild av Hupperts lugna ansikte som man känner sig obekväm: hennes blick är så besatt att ingenting behöver förklaras. Symboliskt nog är de mest spektakulära klänningarna i Hupperts garderob svarta och så slutna som möjligt. Som Chanels capeletklänning på deras visning 2015 eller Balenciagas tweedklänning på César Awards 2022. Hennes favorit, enligt skådespelerskan, är också svart, med en draperad, något som liknar en rosett, på ryggen – av Yves Saint Laurent.
Under min karriär har jag medverkat i mer än hundra filmer, varit på många omslag och röda mattor, men utanför min innersta krets finns det fortfarande ingen som kan berätta vad jag gör på lördagskvällen. I en tid när alla aspekter av våra liv är offentliga finns det en styrka i att behålla något för sig själv.”
