Maria höll pennan så hårt att hennes fingrar vitnade. Pappret framför henne darrade svagt, inte på grund av drag, utan på grund av hennes snabba hjärtslag. Hon kände en tung oro som tryckte över bröstet.
— Skriv under, mamma… sa Olga mjukt. Det är bara en formalitet.
En formalitet. Ordet ekade tomt i hennes huvud. Maria lyfte blicken långsamt mot sin dotter.
Det var samma barn hon hade offrat allt för. Den hon skyddat, uppfostrat och älskat utan villkor. Men i hennes blick fanns nu något kallt och främmande.
— Vad är det här för papper? frågade Maria tyst. Rösten darrade nästan ohörbart.
— För att hjälpa dig… Du har ju själv sagt att det är svårt ensam. Vi vill bara göra det enklare för dig.
Bakom Olga stod hennes man med armarna i kors. Han sa ingenting, men hans närvaro var tung och kontrollerande. Tystnaden i rummet blev nästan kvävande.
Maria vände blicken mot barnen som lekte vid garderoben. Hennes barnbarn skrattade utan att förstå något. Deras oskuld skar genom den spända stämningen.
— Jag är inte galen, viskade Maria. Hennes ögon började bränna.
Olga såg bort, obekväm. Hon undvek sin mors blick.
Och just då föll allt på plats. Det här handlade inte om omsorg eller hjälp.
Det handlade om lägenheten. Den lilla tvåan full av minnen.
Den hon fått från sina föräldrar. Den där Olga hade vuxit upp.
— Mamma, börja inte… sa Olga irriterat. Vi gör det här för din skull.
För din skull. Orden kändes falska. Maria kände plötsligt ett märkligt lugn.
Något inom henne stabiliserades. Ett beslut tog form.
Hon tog pennan fastare. Olga drog en lättnadens suck.
— Ser du… det är inte svårt…
Maria böjde sig över dokumentet. Tiden verkade sakta ner.
Sedan skrev hon under. Men inte där de väntade.
— Vad gör du? sa svärsonen och tog ett steg fram.
Maria lyfte blicken lugnt. Ett svagt leende syntes på hennes läppar.
— Jag har redan skrivit under. Igår.
— Vad menar du? viskade Olga blek.
— Jag har överfört lägenheten… men inte till er.
Tystnaden föll tung. Ingen rörde sig.
— Till vem? frågade Olga.
Maria såg på barnen.
— Till dem. Med livslång rätt för mig att bo kvar. Ingen kan kasta ut mig.
Olga stod stel. Chocken var tydlig.
— Du lurade oss… viskade hon.
Maria reste sig långsamt.
— Nej, min dotter. Jag skyddade mig själv.
Hon lade händerna på barnbarnens axlar.
— Hela mitt liv levde jag för dig. Idag lever jag lite för mig själv.
Och i det ögonblicket förstod Olga. Hon hade inte förlorat en lägenhet.
Hon hade förlorat sin mamma.
