Julia skulle just kolla sin gamla e-post när något oväntat fångade hennes blick. Ett tre år gammalt meddelande med ett avsändarnamn som fick det att gå kalla kårar längs hennes ryggrad. Vem var mejlet från? Och vad stod det i det?
Ett enkelt liv med min man och mina barn är allt jag drömt om, men ödet ville nog att jag skulle få något bättre. Men för att få det var jag tvungen att gå igenom en period av enorm smärta.
Smärta som förändrade mitt perspektiv på livet och formade mig till den kvinna jag är idag.
Den här historien börjar med att jag arbetade som teknisk praktikant på ett litet företag i stan. På den tiden var jag en nyutexaminerad student som letade efter möjligheter att lära mig nya saker.
Jag uppförde mig exemplariskt när jag jobbade där. Jag kom i tid, slutförde alla mina uppgifter så gott jag kunde och försökte bygga upp användbara kontakter som skulle hjälpa mig att klättra uppåt på företagsstegen.
Föga anade jag att jag skulle bygga upp en långvarig personlig kontakt där som skulle förändra mitt liv för alltid.
Allt började med att min chef presenterade Lyle för mig under ett av teamets möten. Han hade rekryterats till ekonomiavdelningen för ett år sedan och var enligt min chef en tillgång för företaget.
Lyle var annorlunda än resten av teamet. Han höll sig för sig själv, deltog sällan i småpratet på kontoret eller följde med oss på lunch.
Till en början trodde jag att han bara var blyg eller kanske lite avvaktande. Jag lärde känna en annan sida av honom när vi fick i uppdrag att arbeta med samma projekt.
”Hej, Lyle”, sa jag en dag och tog mod till mig för att bryta isen. ”Jag undrar om du skulle vilja ta en kaffe någon gång? För att diskutera projektet, förstås.”
”Visst, Julia”, sa han och tittade upp från sin datorskärm. ”Det skulle vara trevligt.”
Den där fikaträffen blev till regelbundna lunchraster och snart såg jag fram emot våra samtal. Lyle hade en torr humor som fick mig att bli förvånad. Han var helt enkelt annorlunda än alla andra män.
Innan jag visste ordet av var det jag som flirtade, antydde något och till slut bjöd ut honom på en riktig dejt.
”Så, Lyle”, började jag. ”Det finns en ny restaurang i centrum. Vill du kolla in den med mig på fredag? Du vet, utanför arbetstid?”
”Det vill jag gärna, Julia”, sa han med ett leende.
Jag kunde inte tro att han sa ja. Jag var den lyckligaste tjejen den dagen.
Saker och ting eskalerade snabbt efter det. Vi började dejta och jag fick snart jobb på en annan firma. Efter det tog vi oss tid att träffas minst två gånger i veckan.
Sedan kom dagen som förändrade allt. Vi promenerade i parken när Lyle plötsligt stannade och vände sig om mot mig.
”Julia”, sa han. ”Jag har tänkt en hel del på oss. Om vår framtid.”
Jag var helt aningslös tills jag såg honom stoppa handen i fickan och ta fram en liten sammetskasse.
”Vill du gifta dig med mig?” frågade han och såg mig rakt in i ögonen.
Jag var helt överlycklig. Jag trodde att jag drömde.
”Ja!” ropade jag och kastade mina armar runt honom. ”Ja, det är klart att jag vill!”
”Herregud, Julia!” Sandra skrek när jag berättade nyheten för henne. ”Det är ju helt fantastiskt! Men… är du säker? Jag menar, är du helt säker på att Lyle är den du vill tillbringa resten av ditt liv med?”
”Sandra”, skrattade jag, ”jag har aldrig varit mer säker på något i hela mitt liv. Lyle är… han är perfekt. Han är snäll, han får mig att skratta, han stöttar mina drömmar. Han är allt jag någonsin har velat ha.”
”Ja, om du är säker”, sa Sandra. ”Då är jag glad för din skull, raring. Du förtjänar all lycka i världen.”
Då visste jag inte hur de orden skulle komma tillbaka och hemsöka mig.
Jag var 26 år när jag gifte mig med Lyle under en intim ceremoni. Alla våra vänner och vår familj var där och strålade av glädje över oss.
Det fanns inget som sa att jag inte skulle gifta mig med honom eller att jag skulle ångra mitt beslut flera år senare. Om jag bara hade vetat vad som skulle hända några år senare.
Två år efter vårt bröllop välkomnade vi vårt första barn till världen. En vacker liten pojke som vi döpte till Anthony.
När jag höll honom i mina armar kände jag en kärlek som jag aldrig upplevt tidigare. Lyle var precis där bredvid mig.
”Han är perfekt”, viskade Lyle med tårar i ögonen. ”Precis som sin mamma.”
Livet verkade perfekt. Vi var lyckliga, framgångsrika och nu föräldrar till en underbar liten pojke.
För tre år sedan välsignades vi igen med födelsen av vår dotter Rosa. Vår familj kändes komplett.
Men samma år som Rosa föddes hände något märkligt. Något som skulle sätta igång en kedja av händelser som jag aldrig hade kunnat förutse.
Sandra försvann.
Jag minns dagen då jag fick reda på det som om det vore igår.
Jag var hemma och matade Rosa när min telefon ringde. Det var Sandras mamma.
”Julia, kära du”, sa hon, ”har du hört något från Sandra på sistone? Hon har inte svarat i telefon på tre dagar, och den går inte att nå nu. Jag ringde till och med en av hennes grannar, och de sa att de inte hade sett henne på några dagar.”
En rysning löpte längs min ryggrad. Det här var inte alls likt Sandra.
”Det är… det är konstigt”, sa jag och försökte hålla rösten lugn. ”Har du informerat polisen? Det här låter allvarligt.”
Jag försökte ringa Sandra själv, men telefonen gick inte att nå. Jag kunde inte sluta oroa mig för henne.
Polisen inledde en sökinsats, men det de hittade gjorde bara mysteriet ännu större. Sandras hus var tomt och hennes viktigaste ägodelar var borta. Det verkade som om hon hade rymt någonstans.
Polisen lade så småningom ner fallet, men jag kunde inte släppa det.
Jag undrade ofta vart min bästa vän hade tagit vägen. Varför hade hon försvunnit utan ett ord?
Jag försökte leta efter henne på nätet och i sociala medier, men det fanns inte en enda ledtråd. Det var som om Sandra hade försvunnit i tomma intet.
Jag hade ingen aning om att jag skulle få reda på var min vän verkligen befann sig för några månader sedan.
Den dagen förändrade mitt liv för alltid.
Det började som vilken annan dag som helst. Jag släppte av Anthony och Rosa i skolan och åkte hem. Huset var tyst efter att Lyle hade gått.
Bilden väckte en flod av minnen och jag kom plötsligt ihåg att en av våra vänner hade skickat fler bilder från den dagen till mitt gamla e-postkonto. Nyfiken plockade jag upp min bärbara dator och försökte logga in.
”E-postadressen eller lösenordet är felaktigt”, lyste det på skärmen efter mitt första försök.
Med rynkad panna försökte jag med ett annat lösenord, och det fungerade! Ett leende spelade på mina läppar när jag loggade in och såg översvämningen av olästa meddelanden.
Men när jag skrollade neråt försvann plötsligt mitt leende. Min blick landade på ett särskilt e-postmeddelande.
Det stod: ”Från Sandra K.”
Mina händer darrade när jag öppnade mejlet. Jag kände hur världen rasade samman runt mig när jag läste min bästa väns meddelande.
Hon skrev att min man var inblandad i en affär. Med henne.
Mejlet löd:
Kära Julia,
När du läser det här är jag borta sedan länge. Jag lämnar stan på grund av det som hände mellan mig och Lyle. Jag skäms så och jag vet att jag aldrig kommer att kunna se dig i ögonen igen.
Julia, jag var Lyles älskarinna. Han har varit otrogen mot dig… med mig. Det började när du var gravid med Rosa.
Nej, nej, nej, tänkte jag. Det här kan inte vara sant.
Efter att ha tagit ett djupt andetag scrollade jag ner och fortsatte läsa.
Jag är så ledsen för det här. Jag menade aldrig att det här skulle hända. Jag lämnar er för att jag är gravid och Lyle har vägrat att uppfostra barnet. Han hotade mig och sa att om jag berättade nåt skulle han vända upp och ner på mitt liv. Jag kan inte stanna här längre.
Jag hoppas att du en dag kan förlåta mig, även om jag vet att jag inte förtjänar det.
Farväl, Julia. Jag är ledsen för allt.
Jag stirrade på skärmen och kunde inte tro vad jag just läst.
Tårarna rann nerför mina kinder och jag snyftade som ett barn. Datumet på mejlet var samma dag som Sandra hade försvunnit.
Sanningen var bitter, men det fanns inget jag kunde göra för att ändra på den.
Lyle, min Lyle, pappan till mina barn, hade varit otrogen mot mig. Med min bästa vän. När jag var gravid med vår dotter.
Oj, oj. Det var helt otroligt.
Vid det laget visste jag att jag inte kunde stanna i huset en minut längre. Jag kunde inte se Lyle i ögonen. Jag kunde inte fråga honom varför han gjorde så mot mig.
Jag vet inte hur jag fick mig själv att sluta gråta, men på något sätt reste jag mig upp och packade en väska åt mig och barnen. Sedan hämtade jag dem från skolan och körde till mina föräldrar.
Anthony frågade hela tiden varför vi inte skulle åka hem, men jag kunde inte förmå mig att förklara vad som hade hänt. Hur skulle jag kunna berätta för honom att hans far, mannen som han avgudade, hade förrått oss alla?
Den kvällen skrev jag ett meddelande till Lyle efter att barnen hade somnat.
Jag berättade att jag visste allt om hans affär med Sandra. Jag berättade allt som Sandra hade skrivit i det där mejlet.
Du kommer snart att höra från min advokat, skrev jag längst ner i meddelandet.
De närmaste veckorna innebar många tårar och mycket pappersarbete. Jag ansökte om skilsmässa och mitt hjärta krossades på nytt när jag skrev under dokumenten.
Det kommer att ordna sig, sa jag till mig själv.
Allt eftersom dagarna gick förvandlades smärtan till lättnad.
Lättnad över att jag inte längre behövde oroa mig för en otrogen make. Lättnad över att jag kunde börja om på nytt och bygga upp mitt liv på mina egna villkor.
Att vara ensam med mina barn har inte varit lätt, men jag vaknar upp och känner mig starkare för varje dag. Jag tänker också på Sandra ibland.
Jag undrar var hon är och hur hon mår.
