Jag överhörde min man beställa en ny TV och PlayStation med min collegefond – han var allvarligt felaktig

Emma hade alltid drömt om att återvända till skolan och byta karriär. Efter åratal av sparande var hon redo att göra verklighet av sin dröm. Men ett oväntat svek från hennes man, Jack, vände upp och ner på hennes planer, vilket ledde till djärva drag och känslomässiga konfrontationer.

Jag heter Emma och jag är mamma till tre barn. Livet har varit en berg-och-dalbana ända sedan jag gick på mammaledighet, det ena barnet efter det andra. Jack och jag har försökt att få allt att gå ihop, men mestadels har jag varit hemma och försökt att få allt att gå ihop samtidigt som jag drömt om att komma ut i arbetslivet igen.

I flera år arbetade jag deltid hemifrån och gjorde vad jag kunde för att bidra till vår ekonomi och spara ihop till min utbildning. Min dröm var att byta karriär och arbeta heltid när barnen var tillräckligt gamla för att gå i skolan. Det var ett litet ljus i slutet av en lång tunnel, något som fick mig att fortsätta.

En kväll när jag höll på att städa hörde jag Jack prata med sin vän Adam. Jag stannade upp, inte för att tjuvlyssna, men Adams högljudda skratt och ämnet för deras samtal fångade min uppmärksamhet.

”Din fru är så cool! Linda berättade för mig att Emma skulle börja plugga igen. Det är WOW!” Adams röst dundrade genom telefonen.

Linda är Adams fru och min skolkamrat. Vi träffades i en mataffär häromdagen och började prata.

Jack skrattade avfärdande och jag kände hur mitt hjärta värmdes av Adams ord, bara för att sedan krossas av Jacks svar.

”Åh, kom igen! Tror du att jag skulle låta henne lägga de pengarna på att plugga när jag har en gammal TV och PlayStation? Jag har redan beställt dem för hennes pengar.”

Mina knän blev svaga. Hur vågar han?! Jag var rasande. De där pengarna var mina surt förvärvade besparingar, min biljett till en bättre framtid för vår familj. Min ilska förvandlades snabbt till beslutsamhet. Jag bestämde mig för att ta kontroll över situationen.

Först gömde jag Jacks TV och PlayStation i källaren, under gamla lakan och bakom lådor med juldekorationer. Han ansåg väl att de var gamla ändå?

Sedan hittade jag informationen om den nya TV:n och Playstation som han hade beställt. Med ordernumret och uppgifterna i handen tog jag ett djupt andetag och ringde återförsäljarens kundtjänstnummer.

”Tack för att du ringde TechWorld, det här är Sarah. Hur kan jag hjälpa dig idag?” hälsade en glad röst mig välkommen.

”Hej, Sarah. Det här är Emma, Mr Jack Evans fru. Jag behöver avbeställa en order som min man nyligen gjorde”, sa jag och försökte hålla rösten stadig. ”Han är på en affärsresa och bad mig att avbeställa å hans vägnar.”

”Åh, det var tråkigt att höra, Mrs Evans. Kan du ge mig ordernumret och dina kontaktuppgifter så att jag kan verifiera det?”

Jag läste upp ordernumret och tittade på e-postbekräftelsen på Jacks laptop. ”Beställningsnumret är 372841.”

Sarah skrev på sin dator. ”Tack så mycket. Låt mig ta fram din beställning. Okej, jag ser att din man har beställt en TV och en PlayStation. Får jag fråga varför du vill avbeställa?”

Jag tog ett djupt andetag och försökte hålla min historia rak. ”Vi fick plötsligt ändrade planer och kommer inte att behöva varorna längre. Jag skulle också vilja att återbetalningen görs till ett annat konto.”

Det var en kort paus på linjen. ”Okej, fru Evans. Vi kan verkligen hjälpa till med det. Kan du uppge de nya kontouppgifterna?”

”Ja, uppdatera återbetalningen så att den går till Emma Evans konto istället.”

”Uppfattat. Ett ögonblick medan jag gör dessa ändringar.” Jag kunde höra Sarahs fingrar flyga över tangentbordet. ”Okej, detaljerna har uppdaterats. Ordern har annullerats och återbetalningen kommer att behandlas inom tre till fem arbetsdagar till det nya kontot som anges.”

Jag drar en tyst suck av lättnad. ”Tack så mycket, Sarah. Du har varit till stor hjälp.”

”Det var så lite, Mrs Evans. Är det något annat jag kan hjälpa dig med idag?”

”Nej, det var allt. Tack igen.”

”Ha en bra dag, Mrs Evans.”

Jag lade på luren med en blandning av triumf och nervositet bubblande inom mig. Jag kunde inte tro att jag hade klarat det. Återbetalningen skulle snart vara på mitt konto, säkert borta från Jacks impulsiva utgifter.

Några dagar senare kom Jack hem och skrek: ”VAD I HELVETE ÄR DET HÄR?”

Jag tittade upp från middagen som jag höll på att laga och låtsades vara förvånad. ”Vad är det som har hänt?”

”Frågar du mig?” Jacks ansikte var djupt rött. ”Var fan är TV:n och Playstation?!”

”Åh, jag sålde dem. De var gamla, minns du?” svarade jag och försökte hålla rösten stadig. Inombords sprudlade jag av nervös energi och var ivrig att få se Jacks reaktion. I själva verket hade jag inte sålt dem, de låg fortfarande kvar i källaren. Jag ville bara lära honom en läxa.

”Emma, hur vågar du?” Jack var rasande och knöt och släppte sina nävar.

Sedan tog han ett djupt andetag och försökte lugna ner sig. ”Det är ingen fara. Jag beställde nya i alla fall.”

”Apropå det”, började jag och njöt av spänningen. ”Du får förbereda dig på att leva utan TV och PlayStation, för de nya kommer inte inom den närmaste tiden.”

Jacks ögon vidgades av förvirring. ”Va?” ”Varför? Varför inte?”

”Jag avbeställde och fick pengarna tillbaka”, sa jag och höll en så nonchalant ton som möjligt.

Jack blev röd i ansiktet av ilska. ”Du hade ingen rätt! Det var ju mina grejer!”

”Lustigt, eller hur?” Jag sköt tillbaka, utan att missa ett slag. ”Hur du tror att du har rätt att använda MIN collegefond till en TV och ett PlayStation.”

Han såg chockad ut och försökte sedan backa. ”Jag bara, jag är…”

”Åh, sluta mumla. Jag är bara äcklad. Alla mina pengar är i säkert förvar på mitt eget konto, och jag har en stipendieansökan på gång.”

Jack var rasande, men det fanns inte mycket han kunde göra. Jag hade vidtagit nödvändiga åtgärder för att säkra min framtid, och jag tänkte inte backa. Under de kommande veckorna såg jag till att hålla mina planer framåt. Jag tillbringade kvällarna efter att barnen hade gått och lagt sig med att läsa igenom stipendieansökningar och förbereda mig för mina kurser.

En dag, när Jack var på jobbet, fick jag ett mejl. Mitt hjärta slog snabbare när jag öppnade det. Jag hade fått stipendiet! Det var sista spiken i kistan för hans planer.

Senare samma kväll kom Jack hem, trött från jobbet. Jag visste att jag var tvungen att berätta för honom. Jag väntade till efter middagen när barnen hade gått och lagt sig.

”Jack, jag har nyheter”, sa jag och försökte hålla en stadig röst.

Han tittade upp och var redan misstänksam. ”Vad är det nu då?”

”Jag har fått stipendiet. Jag börjar mina kurser nästa månad.”

Hans ansikte förvreds av ilska. ”Du tror att du är så smart, eller hur?”

”Nej, Jack. Jag tar bara kontroll över mitt liv. Något som du uppenbarligen inte förstår.”

Han slog näven i bordet. ”Det här är ju löjligt, Emma! Hur ska vi kunna sköta allt? Vem ska ta hand om barnen när du är ute och leker student?”
”Jag har ordnat allt”, svarade jag lugnt. ”Jag kommer att plugga på dagarna medan barnen är i skolan, och jag kommer att vara kvar här på kvällarna. Vi kommer att klara oss alldeles utmärkt.”

Jacks ögon smalnade. ”Och pengarna då? Hur ska vi ha råd med det här?”

”Jag har mina besparingar och stipendiet täcker det mesta. Vi kommer att klara oss bra.”

Han försökte skuldbelägga mig, och hans röst sjönk till en mjukare ton. ”Emma, vi måste vara praktiska. Tänk om något går fel?”

Jag stod på mig. ”Ingenting kommer att gå fel, Jack. Jag har tänkt igenom det här. Det här är något jag måste göra för min egen skull och för vår framtid.”

Veckorna innan mina kurser började var spända. Jack pratade knappt med mig, hans förbittring puttrade precis under ytan. Men jag vägrade att låta det påverka mig. Jag fokuserade på mina studier och såg till att våra barn blev omhändertagna, och bevisade att jag kunde göra allt.

Första kursdagen var nervpirrande. Jag pussade barnen hejdå och gick in på universitetsområdet med en blandning av spänning och oro.

Föreläsningssalarna var fyllda av studenter i alla åldrar, var och en med sin egen historia och sina egna svårigheter. Det kändes bra att vara bland dem, att vara en del av något större.

En kväll när jag satt och pluggade vid köksbordet kom Jack in och satte sig mittemot mig. ”Emma, vi måste prata.”

Jag tittade upp från mina anteckningar. ”Vad är det?”

Han suckade och drog en hand genom håret. ”Jag har funderat. Jag kanske hade fel. Det kanske är rätt av dig att göra det här.”

Jag höjde ett ögonbryn. ”Vad fick dig att ändra dig?”

”Jag pratade med Adam”, erkände han. ”Han fick mig att inse hur viktigt det här är för dig. Hur viktigt det borde vara för oss.”

Jag mjuknade och var tacksam för hans ärlighet. ”Jack, jag gör det här för vår familj. För vår framtid.”

Han nickade och såg uppriktigt ångerfull ut. ”Jag vet. Jag är ledsen. Och jag är ledsen för hur jag agerade. Jag borde ha stöttat dig från början.”

Vi pratade till sent på kvällen och diskuterade våra planer och hur vi skulle få det att fungera tillsammans. Det skulle inte bli lätt, men för första gången på länge kände jag mig hoppfull.

En eftermiddag när jag höll på att packa ihop mina böcker efter en särskilt ansträngande tenta plingade det till i min telefon med ett meddelande från Jack. Det var en bild på honom och barnen, alla leende med en hemmagjord skylt där det stod: ”Vi är stolta över dig, Emma!”

Tårarna fyllde mina ögon när jag insåg hur långt vi hade kommit. Vi hade mött utmaningar och begått misstag, men i slutändan hade vi kommit samman som en familj. Min dröm om en bättre framtid var inte längre bara min, den var vår.

Och det, mina vänner, var så jag tog kontroll över mitt liv och såg till att mina drömmar inte offrades på grund av någon annans själviskhet. Ibland måste man ta till drastiska åtgärder för att säkra sin framtid. Men med beslutsamhet, stöd och en gnutta mod är allt möjligt.

Like this post? Please share to your friends: